Vi begav oss iväg runt 10-tiden, solen sken och det såg ut att bli en underbar vinterdag. Målet var norra Öland, vi skulle åka så långt upp på ön som möjligt. Det låg en kyla i luften som kändes januari och vinden bet i kinderna. Jag hade laddat upp med långkalsonger och två par byxor utanpå, det skulle visa sig räcka gott och väl, min akilleshäl blev istället fötterna. Mina slitna skejtdojjor stod inte pall mot den snötäckta marken och tårna sved redan innan jag klivit in i bilen. En timme skulle resan ta, vädret såg som tidigare nämnts väldigt lovande ut. När vi kommit över bron byttes dock den klarblå himlen ut mot en tråkig grå november-nyans. Det snöande i alla fall inte....

I takt med att vi närmade oss målet ändrades landskapet, ju längre upp på ön vi kom ju mer snö fick vi påköpet. Väl framme vid stranden insåg jag att mina långkalsonger skulle göra jobbet en smula mer behagligt. Bror skulle ta sig an vågorna och jag fota händelsen. Bara tanken på att ge sig ut i det mörka kalla vattnet gav mig tillräckligt med förnuft att inte ens försöka. Jag koncentrerade mig istället på kamerorna och att försöka få i alla fall en bra bild. Resultatet kan ses nedan, visst det är inga mästerverk men en bra dokumentation av ett minnesvärt äventyr. Nästa gång ska jag satsa på ett par rejäla kängor som tål kylan bättre. Rufus såg ut att stormtrivas i alla fall, för honom var snön mer en bra lekkamrat och inte någon kall fiende. När det sedan bjöds på fika med ost och skinkmacka var hans dag fulländad. 

Jag smuttade på kaffet och kunde inte låta bli att imponeras av kraften i vågorna framför mig men också av min bror som nyss legat dör ute och paddlat.

I väntan på nästa våg….

/cm